Tre veckor i Lamoi
Vi har varit har i Lamoi i tre veckor nu. Det marks. Vi ar nagot av kandisar har. Skraddarna har slutat fraga om jag vill sy upp en kostym. Restauranginkastarna ar inte lika tjatiga langre, de vet att det inte ar nagon ide.
Vi kommer langs gatan om kvallarna, pa vag mot matmarknaden, vi nickar at restaurangagarna, de nickar tillbaka, vi utbyter artighetsfraser med skraddarna, de ar artiga men inte tjatiga tillbaka.
Vi ar ungefar som prasten i en Colin Nutley-film. Eller kanske inte, men ni forstar nog vad jag menar. Vi har varit har sa lange att alla kanner igen oss.
Vilja och Inez ar naturligtvis folks stora favoriter. Det ar galet vad populara de ar. Det finns nagra taxichaufforer (som for ovrigt har slutat fraga om vi vill ha en taxi) som brukar immitera Inez pipiga satt att prata.
Nar vi har atit brukar Vilja och Inez ga och hamta notan. *Pay please* sager de och ler och servitoren smalter, och jag hoppas att vi ska fa rabatt.
Nar vi har betalat lagger tjejerna ut sitt triumfkort - de tackar pa thailandska, med bugning och allt. Personalen alskar det. Inez har dessutom en egen variant - hon niger och bockar samtidigt. Det ar mycket populart.
Pa fredag aker vi till Kho Pangang eller hur det nu stavas. Nasta vecka tag till Malaysia.
I ovrigt allt bra.
nannyn e levererad!
Lite avis är jag allt på er
Men Hannes hur går det att missa kopparbergs marken
är väl nästan första gången ?
Jag ska inte heller di , vi kan ju säga att jag sympatiserar med er .
Så härligt att se bilderna krama och hälsa barnen från mej , Kram på er alla fyra.
