Vi drar till Thailand

Jag har precis läst ut ”Dvärgen” av Pär Lagerqvist. Boken fascinerar mig mycket. Inte själva innehållet utan boken i sig. Mitt fysiska exemplar alltså. Jag köpte den boken för tjugofem kronor på Sveriges bästa antikvariat, det som ligger i Tidan. Boken är så gammal att läsarna själva fick sprätta upp sidorna i den. Bladen är som huggtänderna på en gädda.

Boken verkar bara ha haft en tidigare ägare. Hon har skrivit sitt namn i den.

När jag slog upp boken och började läsa luktade den så mycket rök att jag knappt ville läsa den inomhus, möjligtvis under köksfläkten. Hör nu;

1944 – Pär Lagerqvist ger ut ”Dvärgen”.

1952 – ”Dvärgen” trycks i tiotusende till trettontusende upplagan. En av dessa böcker förblir osålda. Den står flera år i bokaffärens hyllor. Ibland kommer någon in och läser baksidestexten, men ingen köper.

1956 – Närmare bestämt den nionde november köps äntligen boken av en Vivianne Olofsson. Med prudentliga bokstäver skriver hon namn och datum på försättsbladet, sprättar upp sidorna och börjar läsa. Men snart tröttnar hon och lägger boken ifrån sig. ”Det händer tamefan ingenting i den här boken” kanske hon tänkte och tände en cigarett istället.

Det går femtio år. Boken ligger bortglömd i Vivianne Olofssons bokhylla. Vivianne har inte tid att läsa. Hon röker några cigg och dricker en kaffe i väntan på Ingo-Floyd, färgteve, månlandning, murens fall och World Trade Center.

 Till slut blir det dags att flytta in på hemmet. Viviannes släktingar går igenom hennes bokhylla men ingen tycker att den där Lagerqvist är något att ha, så de ger boken till ett antikvariat istället.

2009 – Äntligen kliver jag in i bokens uttråkade liv. Jag säger;

-          Häng med till Thailand vetja.

Och boken svarar;

-          Schysst! Jag har alltid velat bli läst på en strand med palmer och vågbrus.

Så vi drar till Thailand tillsammans, dvärgen och jag. Boken är helt begeistrad, äntligen får den se världen.

Med förvåning och viss besvikelse över Vivianne märker jag snart att sidorna 112 till 116 ännu inte är uppsprättade. Förstår ni? Inte en endaste person har läst denna bok. Ingen utom jag.

Det som är lite konstigt är att Vivianne sprättade upp sidorna efter 116 och framåt. Som om hon vill ge sken av att hon har läst boken. Men det har hon ju bevisligen inte gjort.

Boken fick alltså vänta nästan sextio år och tvingas resa runt halva jorden innan den blev läst. Är inte det fascinerande?

Nu är jag klar med boken. Tar jag med mig den hem och tvingar in den i en trång bokhylla igen? Icke! Det vore att spotta litteraturen i ansiktet. Den ligger nu på ett skitbilligt backpackercafé och väntar på att någon ska ta upp den stafettpinne som jag nu lämnar över. Den upptäcker världen. Och den älskar det.