Världens sorgligaste telefonmeddelande
Jag har ju genom åren varit lite småintresserad av boxning. Jag brukar hävda att boxning är det som alla andra sporter bara utger sig för att vara. Igår påmindes jag om hur sant det är.
Jag såg slutet på en, vad det verkade, mycket bra dokumentär om den tredje och avgörande matchen mellan Muhammad Ali och Joe Frazier. De flesta menar att det är den hårdaste VM-matchen någonsin. Ali har senare sagt att han inte såg eller hörde någonting de sista ronderna och att det var som att boxas i ett rum utan lampor.
I pausen inför den femtonde och sista ronden bröt Fraziers hörna matchen och Ali utropades som segrare. Han föll ihop när det ropades upp att han hade vunnit.
Dokumentären fokuserade mycket på Joe Frazier och hur oerhört hårt han tog att han förlorade matchen pga att hans egen ringhörna kastade in handduken. Han satt nu, gammal och sönderslagen och ihågkommen för att ha förlorat en av boxningshistoriens mest kända matcher, och hävdade att han hade kunnat slå ner Ali om han hade fått en rond till.
Det var ju, som ni förstår, oerhört tragiskt och gripande att se. Än en gång påmindes jag om varför jag tycker om boxning så mycket och varför det är det allra största av dramer.
Hur som helst. I slutet av dokumentären intervjuades Fraziers bror. Det var en av de roligaste och sorgligaste scener jag sett i hela mitt liv. Den var ungefär så här:
- Har din bror kommit över matchen nu, mer än tjugo år senare?
- Om min bror har kommit över att han förlorade? Absolut inte.
- Men det har ju gått tjugo år.
- Har du någon gång ringt Joes mobiltelefon?
- Öh? Nej...
- Jag ska visa vad alla som ringer Joes mobiltelefon får höra.
(Brodern tar upp sin telefon, sätter på högtalare och ringer ett nummer. Intervjuaren ter sig förvirrad och förstår inte riktigt vad karln håller på med. Signalerna går fram. Ett telefonmeddelande går på. Man hör en sprucken och punchig röst säga;
- "Det här är Smoking Joe Frazier. Världens bästa boxare. Det är jag som dansar som en fjäril och stingar som ett bi. Det var jag som vann den där matchen. Det var jag som lärde honom boxas. Jag kan inte ta ditt samtal nu, men lämna ett meddelande så ringer jag upp dig."
Det går en tid. Det är sekunder men det känns som evigheter. Brodern håller upp telefonen framför sig. Intervjuaren är helt ställd. Tystnaden är så tyst att det gör ont. Brodern lägger telefonen på bordet framför sig. Ser intervjuaren i ögonen. Säger med ett trött tonfall;
- Nej, min bror har inte kommit över att han förlorade.
