Vi drar till Thailand

...brukar man säga om boxare, tyvärr kan man inte säga det om oss. Vi måste tråkigt nog åka tillbaka till Sverige i december. Att åka hem skrämmer mig. Jag vill inte tillbaka. Vi har varit här mer än halva tiden nu och den tiden har varit fantastiskt och har gått så fort och jag vet att rätt som det är kommer jag stå på Hornsgatan igen och det kommer vara snöblandat regn och nollgradigt och den här hösten kommer vara ett minne och inte en vardag. Det skrämmer mig.

Inatt drömde jag en mardröm. Den gick i korta ord ut på att vi av misstag flög hem tidigare till Sverige. Jag trodde att vi flög inrikes i Thailand men när vi klev av var vi på Arlanda. Det var vidrigt. Jag drömde att jag hoppades att det skulle vara en dröm och jag hoppades att jag skulle vakna upp ur denna hemskhet. Men jag vaknade inte. Jag stod på Arlandas parkering och tänkte på allt jag inte hunnit göra i Thailand och långsamt förstod jag att eftersom jag aldrig vaknar så är det ingen dröm utan bitter verklighet.

Som tur var vaknade jag ju sedan. Jag kände det som när man är nära att tappa en vas i golvet och precis hinner rädda den från att gå i tusen bitar. Lättnaden jag kände i min kropp var fysisk och verklig och total. Jag var så lycklig att jag inte hade gått på det där planet, att jag fortfarande låg i sängen i Kuala Lumpur och att det fortfarande var trettio grader varmt ute och solsken.

Man kan säga mycket gott om Sverige ur ett välfärdsperspektiv, men att bo där? Fy fan. Den där kylan, mörkret, det där snöblandade regnet, motvinden när man kliver upp från tunnelbanan, folk som går runt och gnäller och pratar om sina krämpor och känner efter vilken vilken sjukdom de har idag, att somna framför Let´s dance, löpsedlarna om att Bonde söker fru-Adam har hånglat med Ensam mamma söker- Eva, fyra procent som tycker att Sverigedemokraterna verkar vara ett bra parti. Varför ska man bo där? Och idag har aftonbladet.se som näst översta nyhet en namninsamling för att rädda livet på en hundjävel från Norge.

Det är inte konstigt att vara rädd för att behöva åka tillbaka till allt detta. Det är överlevnadsinstinkten som talar.