Vi drar till Thailand

...brukar man säga om boxare, tyvärr kan man inte säga det om oss. Vi måste tråkigt nog åka tillbaka till Sverige i december. Att åka hem skrämmer mig. Jag vill inte tillbaka. Vi har varit här mer än halva tiden nu och den tiden har varit fantastiskt och har gått så fort och jag vet att rätt som det är kommer jag stå på Hornsgatan igen och det kommer vara snöblandat regn och nollgradigt och den här hösten kommer vara ett minne och inte en vardag. Det skrämmer mig.

Inatt drömde jag en mardröm. Den gick i korta ord ut på att vi av misstag flög hem tidigare till Sverige. Jag trodde att vi flög inrikes i Thailand men när vi klev av var vi på Arlanda. Det var vidrigt. Jag drömde att jag hoppades att det skulle vara en dröm och jag hoppades att jag skulle vakna upp ur denna hemskhet. Men jag vaknade inte. Jag stod på Arlandas parkering och tänkte på allt jag inte hunnit göra i Thailand och långsamt förstod jag att eftersom jag aldrig vaknar så är det ingen dröm utan bitter verklighet.

Som tur var vaknade jag ju sedan. Jag kände det som när man är nära att tappa en vas i golvet och precis hinner rädda den från att gå i tusen bitar. Lättnaden jag kände i min kropp var fysisk och verklig och total. Jag var så lycklig att jag inte hade gått på det där planet, att jag fortfarande låg i sängen i Kuala Lumpur och att det fortfarande var trettio grader varmt ute och solsken.

Man kan säga mycket gott om Sverige ur ett välfärdsperspektiv, men att bo där? Fy fan. Den där kylan, mörkret, det där snöblandade regnet, motvinden när man kliver upp från tunnelbanan, folk som går runt och gnäller och pratar om sina krämpor och känner efter vilken vilken sjukdom de har idag, att somna framför Let´s dance, löpsedlarna om att Bonde söker fru-Adam har hånglat med Ensam mamma söker- Eva, fyra procent som tycker att Sverigedemokraterna verkar vara ett bra parti. Varför ska man bo där? Och idag har aftonbladet.se som näst översta nyhet en namninsamling för att rädda livet på en hundjävel från Norge.

Det är inte konstigt att vara rädd för att behöva åka tillbaka till allt detta. Det är överlevnadsinstinkten som talar.

Mamma, Margareta och PO Enquist har nu anlänt. Tre personer som jag tycker väldigt mycket om. Igår kväll var vi i Chinatown, och när de andra senare gick och la sig satt PO och jag uppe en stund. Det var en på alla sätt härlig kväll. Jag skulle upp tidigt och borde gå och lägga mig, men när PO berättar om det gröna huset och norrskenen och himlaharpan då vet ni att det inte går att slita sig.

Som Tomas Ledin brukar säga; det var magiskt!

Jag har ju genom åren varit lite småintresserad av boxning. Jag brukar hävda att boxning är det som alla andra sporter bara utger sig för att vara. Igår påmindes jag om hur sant det är.

Jag såg slutet på en, vad det verkade, mycket bra dokumentär om den tredje och avgörande matchen mellan Muhammad Ali och Joe Frazier. De flesta menar att det är den hårdaste VM-matchen någonsin. Ali har senare sagt att han inte såg eller hörde någonting de sista ronderna och att det var som att boxas i ett rum utan lampor.

I pausen inför den femtonde och sista ronden bröt Fraziers hörna matchen och Ali utropades som segrare. Han föll ihop när det ropades upp att han hade vunnit.

Dokumentären fokuserade mycket på Joe Frazier och hur oerhört hårt han tog att han förlorade matchen pga att hans egen ringhörna kastade in handduken. Han satt nu, gammal och sönderslagen och ihågkommen för att ha förlorat en av boxningshistoriens mest kända matcher, och hävdade att han hade kunnat slå ner Ali om han hade fått en rond till.

Det var ju, som ni förstår, oerhört tragiskt och gripande att se. Än en gång påmindes jag om varför jag tycker om boxning så mycket och varför det är det allra största av dramer.

Hur som helst. I slutet av dokumentären intervjuades Fraziers bror. Det var en av de roligaste och sorgligaste scener jag sett i hela mitt liv. Den var ungefär så här:

- Har din bror kommit över matchen nu, mer än tjugo år senare?
- Om min bror har kommit över att han förlorade? Absolut inte.
- Men det har ju gått tjugo år.
- Har du någon gång ringt Joes mobiltelefon?
- Öh? Nej...
- Jag ska visa vad alla som ringer Joes mobiltelefon får höra.

(Brodern tar upp sin telefon, sätter på högtalare och ringer ett nummer. Intervjuaren ter sig förvirrad och förstår inte riktigt vad karln håller på med. Signalerna går fram. Ett telefonmeddelande går på. Man hör en sprucken och punchig röst säga;

- "Det här är Smoking Joe Frazier. Världens bästa boxare. Det är jag som dansar som en fjäril och stingar som ett bi. Det var jag som vann den där matchen. Det var jag som lärde honom boxas. Jag kan inte ta ditt samtal nu, men lämna ett meddelande så ringer jag upp dig."

Det går en tid. Det är sekunder men det känns som evigheter. Brodern håller upp telefonen framför sig. Intervjuaren är helt ställd. Tystnaden är så tyst att det gör ont. Brodern lägger telefonen på bordet framför sig. Ser intervjuaren i ögonen. Säger med ett trött tonfall;

- Nej, min bror har inte kommit över att han förlorade.

1. Jag har åkt till Thailand och befunnit mig här i snart två månader och förutom mina badbyxor har jag inte tagit med mig några shorts. Varje dag säger jag att jag ska köpa ett par, men det har inte blivit av. Det är svårt att köpa shorts. Det är ju något av ett ickeplagg.

2. Vi har köpt en kortlek och spelar Finns i sjön hela tiden. Poängen med spelet förtas lite om man, som Inez, inte kan siffror och måste visa alla sina kort så fort det är hennes tur.

3. Om sanden i vår säng vore kokain skulle vi vara Pablo Escobar.

Jag har läst ut alla mina böcker. Det är både en sorg och en glädje. Jag gick till ”Used book store” som bland annat säljer begagnade svenska böcker och ville byta. Det gick åt helvete.

Människan ville inte ha en enda bok av mig. Hon sa att jag var tvungen att betala om jag ville ha något. Jag försökte, utan att låta ohövlig, förklara att mina böcker var ljusår från den kiosklitteratur som hon hade på sina hyllor. Jag tog upp ”Juloratoriet”.

-          Göran Tunström, you know. A fucking genuis. Building his own universe in Sunne, Warmland.

Hon skakade på huvudet, lite vänligare den här gången, som man gör till en människa som inte är riktigt frisk.

Jag tog upp PO Enqvists ”Legionärerna”.

-          I guess you know this one.

Hon skakade på huvudet, den här gången nästan roat, som man gör till en människa som är uppenbart dum i huvudet.

Jag erbjöd henne allt från Villekulla till Västfronten, men allt jag fick var kyla och snikenhet. Till slut fick jag köpa Revolutionary Road och en Elsie Johansson. Två böcker som antagligen av misstag hade råkat passera hennes antikvalitétstull.

Vi har varit har i Lamoi i tre veckor nu. Det marks. Vi ar nagot av kandisar har. Skraddarna har slutat fraga om jag vill sy upp en kostym. Restauranginkastarna ar inte lika tjatiga langre, de vet att det inte ar nagon ide.

Vi kommer langs gatan om kvallarna, pa vag mot matmarknaden, vi nickar at restaurangagarna, de nickar tillbaka, vi utbyter artighetsfraser med skraddarna, de ar artiga men inte tjatiga tillbaka.

Vi ar ungefar som prasten i en Colin Nutley-film. Eller kanske inte, men ni forstar nog vad jag menar. Vi har varit har sa lange att alla kanner igen oss.

Vilja och Inez ar naturligtvis folks stora favoriter. Det ar galet vad populara de ar. Det finns nagra taxichaufforer (som for ovrigt har slutat fraga om vi vill ha en taxi) som brukar immitera Inez pipiga satt att prata. 
Nar vi har atit brukar Vilja och Inez ga och hamta notan. *Pay please* sager de och ler och servitoren smalter, och jag hoppas att vi ska fa rabatt. 

Nar vi har betalat lagger tjejerna ut sitt triumfkort - de tackar pa thailandska, med bugning och allt. Personalen alskar det. Inez har dessutom en egen variant - hon niger och bockar samtidigt. Det ar mycket populart.

Pa fredag aker vi till Kho Pangang eller hur det nu stavas. Nasta vecka tag till Malaysia. 

I ovrigt allt bra.

När jag för en minut sedan tryckte på "Spara och publicera" nedanstående inlägg, gick det några sekunder medan datorn "tänkte". Sidan försvann, som den ju alltid gör, och jag satt och väntade de sekunder det ska ta tills sidan pluppar upp igen och det ska stå över inlägget "Texten har publicerats och kommer snart att synas på din blogg".

Efter några sekunder dök inlägget upp som vanligt men överst stod med svarta bokstäver; "Tekniskt fel".

Jag blev så förbannad. Inte ens en vanlig text kan den här skitsidan längre lägga upp, tänkte jag. Jag svor högt och kände att jag ville slå sönder något.

Tills jag förstod att det var min egen rubrik på det publicerade inlägget.

Jävla idiot!