Vi drar till Thailand

Nu är vi i Trang. Vi kom hit igår efter en 8 timmars resa med båt och minibuss. Trang är en "riktig" stad och inte alls som de "strandstäder" vi varit i tidigare. Mycket moppar, bilar och folk. Igår åt vi en god middag på en muslimsk restaurang, för ynka 140 bath för oss alla! Detta innebär att vi, tre vuxna och två barn käkade oss mätta för 28 kr.

Hannes sitter just nu vid min sida och surar och skakar sådär sjukt irriternade på ena benet. Dessutom läsar han, och rättar mig över min axel.

Imorgon ska vi åka vidare till Malaysia. Det lutar åt att vi åker till en ö på västkusten nästan precis på gränsen. Vi ska boka resan ikväll så vi återkommer med vart vi hamnade så snart vi kan.

Svar på bloggkommentarer:

Mamma Blomqvist: Bilden med den inbillade tårtan föreställer faktiskt en kokosnöt.

Kyle: We are honored over that you follow our blog, and glad that you like this swedish classic song. You´re translation were almost correct, the line goes - I can not open my coconut.

Jennie: Johannes hälsar och tackar för gratulationerna, han vill ju som du vet inte jobba som läkare men för dig gör han ett undantag, säg till om du någon gång behöver opereras.

Grattis på födelsedagen! Hoppas du har en bra dag. Hejdå från Vilja och Inez

1. Jag har åkt till Thailand och befunnit mig här i snart två månader och förutom mina badbyxor har jag inte tagit med mig några shorts. Varje dag säger jag att jag ska köpa ett par, men det har inte blivit av. Det är svårt att köpa shorts. Det är ju något av ett ickeplagg.

2. Vi har köpt en kortlek och spelar Finns i sjön hela tiden. Poängen med spelet förtas lite om man, som Inez, inte kan siffror och måste visa alla sina kort så fort det är hennes tur.

3. Om sanden i vår säng vore kokain skulle vi vara Pablo Escobar.

Jag har läst ut alla mina böcker. Det är både en sorg och en glädje. Jag gick till ”Used book store” som bland annat säljer begagnade svenska böcker och ville byta. Det gick åt helvete.

Människan ville inte ha en enda bok av mig. Hon sa att jag var tvungen att betala om jag ville ha något. Jag försökte, utan att låta ohövlig, förklara att mina böcker var ljusår från den kiosklitteratur som hon hade på sina hyllor. Jag tog upp ”Juloratoriet”.

-          Göran Tunström, you know. A fucking genuis. Building his own universe in Sunne, Warmland.

Hon skakade på huvudet, lite vänligare den här gången, som man gör till en människa som inte är riktigt frisk.

Jag tog upp PO Enqvists ”Legionärerna”.

-          I guess you know this one.

Hon skakade på huvudet, den här gången nästan roat, som man gör till en människa som är uppenbart dum i huvudet.

Jag erbjöd henne allt från Villekulla till Västfronten, men allt jag fick var kyla och snikenhet. Till slut fick jag köpa Revolutionary Road och en Elsie Johansson. Två böcker som antagligen av misstag hade råkat passera hennes antikvalitétstull.

Vi har varit har i Lamoi i tre veckor nu. Det marks. Vi ar nagot av kandisar har. Skraddarna har slutat fraga om jag vill sy upp en kostym. Restauranginkastarna ar inte lika tjatiga langre, de vet att det inte ar nagon ide.

Vi kommer langs gatan om kvallarna, pa vag mot matmarknaden, vi nickar at restaurangagarna, de nickar tillbaka, vi utbyter artighetsfraser med skraddarna, de ar artiga men inte tjatiga tillbaka.

Vi ar ungefar som prasten i en Colin Nutley-film. Eller kanske inte, men ni forstar nog vad jag menar. Vi har varit har sa lange att alla kanner igen oss.

Vilja och Inez ar naturligtvis folks stora favoriter. Det ar galet vad populara de ar. Det finns nagra taxichaufforer (som for ovrigt har slutat fraga om vi vill ha en taxi) som brukar immitera Inez pipiga satt att prata. 
Nar vi har atit brukar Vilja och Inez ga och hamta notan. *Pay please* sager de och ler och servitoren smalter, och jag hoppas att vi ska fa rabatt. 

Nar vi har betalat lagger tjejerna ut sitt triumfkort - de tackar pa thailandska, med bugning och allt. Personalen alskar det. Inez har dessutom en egen variant - hon niger och bockar samtidigt. Det ar mycket populart.

Pa fredag aker vi till Kho Pangang eller hur det nu stavas. Nasta vecka tag till Malaysia. 

I ovrigt allt bra.

Ja, som Hannes skrev i ett tidigare inlägg har jag vissa problem med hans nya besathet av testa det som han yttrycker det, "äkta thailändska". Tycker bara att jag måste få en chans att förklara för er varför jag vägrar
använda hans nya hampatandkräm. Detta gör jag bäst med en bildserie. Fjant eller ej, titta på bilderna och bestäm själv...

När jag för en minut sedan tryckte på "Spara och publicera" nedanstående inlägg, gick det några sekunder medan datorn "tänkte". Sidan försvann, som den ju alltid gör, och jag satt och väntade de sekunder det ska ta tills sidan pluppar upp igen och det ska stå över inlägget "Texten har publicerats och kommer snart att synas på din blogg".

Efter några sekunder dök inlägget upp som vanligt men överst stod med svarta bokstäver; "Tekniskt fel".

Jag blev så förbannad. Inte ens en vanlig text kan den här skitsidan längre lägga upp, tänkte jag. Jag svor högt och kände att jag ville slå sönder något.

Tills jag förstod att det var min egen rubrik på det publicerade inlägget.

Jävla idiot!

Det är kväll. Jag är brydd. Vi kan inte lägga upp bilder på bloggen längre. Sånt gör mig irriterad. Hela idèen med den här bloggen är ju att ni ska kunna titta på våra bilder.

Jag påbörjade ett långt inlägg om hur förbannad detta gör mig. Jag tänkte sedan fortsätta och skriva om hur osmakligt jag tycker det är när folk intar lunch endast iklädda badbyxor / bikini. Och vilken dålig stil det är av Johanna att vägra smaka min thailändska lotustandkräm bara för att den råkar vara brun.

Men det är ju inte sånt ni vill läsa om, eller hur? Ni vill ju ha bilder på skrattande barn och långa sandstränder.

Jag går och lägger mig nu. Jag ska se på VM-finalen i 57 kg på youtube, kolla på Sopranos och läsa Legionärerna av Enqvist. Tre goda saker ska slå ut tre dåliga, är tanken.

God natt.

Jonathan Lind!

Som prickat fem rätt av fem möjliga.



Film 1 - Den gripande slutscenen i "Top gun".


Film 2 - Jarl Kulles klassiska replik i "Fanny och Alexander".


Film 3 - Leonardo di Caprio i "Titanic"


Film 4 - Vilja och Inez agerar svensk filmhistorias två snyggaste män i svensk filmhistorias bästa film "Kvarteret Korpen" och Inez/Keve Hjelm levererar svensk filmhistorias mest smärtsamma replik "du ser ut som en fisk". Gåshud.


Film 5 - "Rasmus på luffen".

Man kan väl säga att de flesta har klarat Top gun och Rasmus på luffen. George var nära, men missade Titanic. Tillsammans med Jonathan tillhörde han dock finalisterna, men det var alltså bara Jonathan som spikade listan.

Som första pris får Jonathan välja ett av de fräcka linnena på bilden nedan:



Det andra linnet kommer att tillfalla moster Margareta, som tyvärr inte satte en enda film rätt, men som var med och kämpade väl och under den senaste månaden har varit en ivrig läsare och kommentator av denna blogg. Sånt vill vi uppmuntra.

Stort grattis till er båda!

Christer Fuglesang har landat. Minns ni förra gången han var ute i rymden? Vilken uppståndelse det var i Sverige då. Christer var kung. Alla pratade om Christer.

Precis när han kom tillbaka till Sverige och Fuglesangfebern var som värst var jag och Inez på Mariatorget och gungade. En man och två kvinnor kom dit och satte sig på en parkbänk mitt emot oss. Jag tittade på mannen. Jag tänkte att han hade ett synnerligen trevligt utseende. Jag slogs av att han var mycket lik Christer Fuglesang. Jag skrattade lite åt det, så lika var de.

Inez raltade runt mellan bänkarna. Mannen som var så lik Christer Fuglesang sa "hejhej" och vinkade till henne. Jag tänkte "herregud han till och med låter som Christer Fuglesang, samma sluddrande, salongsberusade ton".

Den ena av kvinnorna tog upp en kamera och började ta en massa kort på mannen och den andra kvinnan som uppenbarligen var mannens fru. Inez ville också vara med på kort och man kan väl i efterhand säga att jag var lite för långsam med att lyfta bort henne. Fotografen suckade lite, men mannen som var så lik Christer Fuglesang skrattade gott.

Fotografen sa; "Christer, nu kan du sätta dig på den här bänken tack".

Först då slog det mig att det faktiskt var den riktiga Christer Fuglesang. Bonnig som jag är blev jag genast mycket intresserad.

Christers fru satte sig på bänken, Christer ställde sig bakom och lade armen om henne. Fotografen sa; "nja, det där blir så stereotypt. Jag vill att du Christer sitter på bänken, och att din fru står bakom och håller armen om dig".

Christer såg mycket konfunderad ut, men sedan reste han sig och de bytte plats. Fotografen sa lite urskuldrande; "ja du vet, genus och så".

Christer svarade (och detta skulle jag länge bära med mig och skratta åt) "javisst, genus ja. Kul".

Det tyckte jag var oerhört roligt sagt. Christer är säkert en duktig austronaut, men det där med genus var fan inte hans grej. Som jag skrattade åt den kommentaren.

Sen avslutas filmtävlingen. Vi har fått bidrag av blandad kvalité men ännu är ingen vinnare korad.

Det fina priset kan fortfarande bli ditt.

Rulla ner och kolla på filmerna, skicka ditt svar, håll tummarna.

Kom igen nu!

Varje kväll när Vilja och Inez ska sova sjunger jag sånger för dem. Det har jag alltid gjort. Vi läser, vi släcker lampan, jag sjunger några sånger, de somnar.

När Vilja föddes sjung jag nästan uteslutande Bruce Springsteen. Det var Johnny 99:or som sköt ihjäl folk i vilda bankrån, massmördare som avrättades i elektriska stolen i Nebraska och Vietnamveteraner som kom tillbaka och insåg att ingen ville ha med dem att göra längre. 

Unga killar satt nere vid flodkanten och såg tillbaka på sitt värdelösa liv, män gick till prostituerade och tänkte på sina ungdomskärlekar, boxare fick inte komma hem till sina mammor, fabriker tog ens rygg men gav en ens liv, folk körde planlöst runt i stulna bilar, ingenting blev någonsin bra.

Ibland sjung vi Lasse Winnerbäck också, men sen kom Inez och hon tyckte att Lasse var en tvättäkta tönt så vi gick in på Nationalteatern. Inez skulle höra om tinnertrasor som skickades runt, LSD-halucinationer i Gamlestan och folk som tryckte i sig varsin dubbeltripp. 

Jag gick och såg Fria Pro på Teater Tribunalen på Hornsgatan. Det ledde till att jag i ett helt år efteråt sjöng om en man som hoppar från Västerbron eftersom alla andra bara har politiken som tidsfördriv.

Vi åkte till Thailand. Jag fick en brinnande längtan efter min barndoms Björn Afzelius. Sjunger jag "Tusen bitar" , "Sång till friheten" och annat liberalt tjafs? Såklart inte. Jag sjunger om kvinnor som måste gömma sig i bergen under Franco-diktaturen, om tvåbarnspappor som av misstag blir nermejade av poliser och om CIA-köpta legosoldater som dödar och våldtar i Nicaragua.

Ibland vill vi ha det lite rockigare. Då sjunger vi om en alkoholiserad ensamstående mamma som förlorar vårdnaden om sitt barn trots att kvinnan aldrig var sjuk, bara lite trött.

Ni hör ju själva. Det är inga muntra melodier. 

Till mitt försvar ska jag säga att jag ibland censurerar vissa ord och meningar. Då låtsas att jag inte kan texten och hummar istället.

"De mmmm henne omsorgsfullt, jag minns att de var tre.
Hennes man blev så pass upprörd att han måste lugnas ned.
Tyvärr tog slaget illa, kanske var han lite spröd,
för när det hela väl var över så var bonden faktiskt mmmm.

Tror ni att det här på sikt kan skada Vilja och Inez?

Vi sitter på balkongen. Johanna och Inez sover. Vi var uppe med tuppen och har redan handlat frukost, ätit frukost och börjat dricka upp Johannas kaffe.

Idag ska vi boka en uttflykt som vi ska göra senare i veckan. Det är dags att rida elefant och titta på apor.

Igår var vi på matmarknaden och Vilja åt en ljuvlig majskolv. Johannes lärde känna den thailändska chillin i sin renaste form. Det var fruktansvärt. Min tunga brände som eld och läpparna darrade som efter att ha gått rakt in i en hård vänsterjabb. Jag rusade till affären och köpte vatten. När jag kom in i butiken hyperventilerade jag aircondition. I kön tryckte jag den kalla vattenflaskan mot läpparna och liksom kysste den.

Vilja har fått ett nytt cyklop och dyker och simmar under vattnet. Vi har sett fiskar och fina snäckor.

Nu ska Vilja skriva själv:

DÄ FINS MÅNGA HUNDAR. VI HAR KLAPAT Ä STOR HND Ä GÅND I MATAFÄREN.

Nu har Inez kommit upp också. Dags att ta tag i dagen.

God morgon!

Idag har jag och Inez köpt målarböcker och färgpennor. Vi har även lekt "Karlsson på taket" i garderoben. Jag har byggt ett hus på stranden. Igår vad vi på Mc Donald´s där fick vi leksaker. Dom leksakerna har nu fått flytta in i vårt sandslott.

Reglerna är mycket enkla. Ni ska titta på de fem you tube-klippen som följer. Varje klipp är en kort scen från en väldigt känd film. I kommentatorsfältet skriver ni vilka fem filmer det är. Vinnaren kommer att få ett mycket fint pris.

Vi vet ungefär vilka ni är som läser den här bloggen och vi vill verkligen att alla är med och tävlar. För att ingen ska frestas att tjyvtitta har vi valt att ni inte ska kunna se varandras kommentarer på detta inlägg. Alla kommentarer kommer dock naturligtvis att synas efter det att vinnaren är korad. Vinnaren presenteras om en vecka.

Jag har precis läst ut ”Dvärgen” av Pär Lagerqvist. Boken fascinerar mig mycket. Inte själva innehållet utan boken i sig. Mitt fysiska exemplar alltså. Jag köpte den boken för tjugofem kronor på Sveriges bästa antikvariat, det som ligger i Tidan. Boken är så gammal att läsarna själva fick sprätta upp sidorna i den. Bladen är som huggtänderna på en gädda.

Boken verkar bara ha haft en tidigare ägare. Hon har skrivit sitt namn i den.

När jag slog upp boken och började läsa luktade den så mycket rök att jag knappt ville läsa den inomhus, möjligtvis under köksfläkten. Hör nu;

1944 – Pär Lagerqvist ger ut ”Dvärgen”.

1952 – ”Dvärgen” trycks i tiotusende till trettontusende upplagan. En av dessa böcker förblir osålda. Den står flera år i bokaffärens hyllor. Ibland kommer någon in och läser baksidestexten, men ingen köper.

1956 – Närmare bestämt den nionde november köps äntligen boken av en Vivianne Olofsson. Med prudentliga bokstäver skriver hon namn och datum på försättsbladet, sprättar upp sidorna och börjar läsa. Men snart tröttnar hon och lägger boken ifrån sig. ”Det händer tamefan ingenting i den här boken” kanske hon tänkte och tände en cigarett istället.

Det går femtio år. Boken ligger bortglömd i Vivianne Olofssons bokhylla. Vivianne har inte tid att läsa. Hon röker några cigg och dricker en kaffe i väntan på Ingo-Floyd, färgteve, månlandning, murens fall och World Trade Center.

 Till slut blir det dags att flytta in på hemmet. Viviannes släktingar går igenom hennes bokhylla men ingen tycker att den där Lagerqvist är något att ha, så de ger boken till ett antikvariat istället.

2009 – Äntligen kliver jag in i bokens uttråkade liv. Jag säger;

-          Häng med till Thailand vetja.

Och boken svarar;

-          Schysst! Jag har alltid velat bli läst på en strand med palmer och vågbrus.

Så vi drar till Thailand tillsammans, dvärgen och jag. Boken är helt begeistrad, äntligen får den se världen.

Med förvåning och viss besvikelse över Vivianne märker jag snart att sidorna 112 till 116 ännu inte är uppsprättade. Förstår ni? Inte en endaste person har läst denna bok. Ingen utom jag.

Det som är lite konstigt är att Vivianne sprättade upp sidorna efter 116 och framåt. Som om hon vill ge sken av att hon har läst boken. Men det har hon ju bevisligen inte gjort.

Boken fick alltså vänta nästan sextio år och tvingas resa runt halva jorden innan den blev läst. Är inte det fascinerande?

Nu är jag klar med boken. Tar jag med mig den hem och tvingar in den i en trång bokhylla igen? Icke! Det vore att spotta litteraturen i ansiktet. Den ligger nu på ett skitbilligt backpackercafé och väntar på att någon ska ta upp den stafettpinne som jag nu lämnar över. Den upptäcker världen. Och den älskar det.