Vi drar till Thailand

...brukar man säga om boxare, tyvärr kan man inte säga det om oss. Vi måste tråkigt nog åka tillbaka till Sverige i december. Att åka hem skrämmer mig. Jag vill inte tillbaka. Vi har varit här mer än halva tiden nu och den tiden har varit fantastiskt och har gått så fort och jag vet att rätt som det är kommer jag stå på Hornsgatan igen och det kommer vara snöblandat regn och nollgradigt och den här hösten kommer vara ett minne och inte en vardag. Det skrämmer mig.

Inatt drömde jag en mardröm. Den gick i korta ord ut på att vi av misstag flög hem tidigare till Sverige. Jag trodde att vi flög inrikes i Thailand men när vi klev av var vi på Arlanda. Det var vidrigt. Jag drömde att jag hoppades att det skulle vara en dröm och jag hoppades att jag skulle vakna upp ur denna hemskhet. Men jag vaknade inte. Jag stod på Arlandas parkering och tänkte på allt jag inte hunnit göra i Thailand och långsamt förstod jag att eftersom jag aldrig vaknar så är det ingen dröm utan bitter verklighet.

Som tur var vaknade jag ju sedan. Jag kände det som när man är nära att tappa en vas i golvet och precis hinner rädda den från att gå i tusen bitar. Lättnaden jag kände i min kropp var fysisk och verklig och total. Jag var så lycklig att jag inte hade gått på det där planet, att jag fortfarande låg i sängen i Kuala Lumpur och att det fortfarande var trettio grader varmt ute och solsken.

Man kan säga mycket gott om Sverige ur ett välfärdsperspektiv, men att bo där? Fy fan. Den där kylan, mörkret, det där snöblandade regnet, motvinden när man kliver upp från tunnelbanan, folk som går runt och gnäller och pratar om sina krämpor och känner efter vilken vilken sjukdom de har idag, att somna framför Let´s dance, löpsedlarna om att Bonde söker fru-Adam har hånglat med Ensam mamma söker- Eva, fyra procent som tycker att Sverigedemokraterna verkar vara ett bra parti. Varför ska man bo där? Och idag har aftonbladet.se som näst översta nyhet en namninsamling för att rädda livet på en hundjävel från Norge.

Det är inte konstigt att vara rädd för att behöva åka tillbaka till allt detta. Det är överlevnadsinstinkten som talar.

Käre P-O,
jag vet att du snart kommer att sätta dina klor i min sambo och mina barns pappa. Jag vet att jag egentligen inte har något att sätta emot så därför vill jag vill bara citera en Dolly-låt; "Please don´t take him just because you can".
Iallafall inte förrän vi kommit tillbaka till havet så vi kan fördriva dagarna med att ligga på stranden.

Jag har införskaffat mig en liten handsymaskin. Den ser ut som en häftapparat och drivs framåt av att man trycker ihop den, precis som en häftapparat. Den ska nu laga min klänning.

Igår var vi uppe i tornen. Det var spännande för barnen och svindlande för min höjdskräck. Dock gick det ganska bra då jag snabbt märkte att dessa torn kändes något mer stadiga än stegen upp till Ing-Britts vind. Tiden det gick åt för att förbereda resan upp i tornen var ca 120 minuter. Aktuell tid att spendera på "sky bridgen" var ca 10. Vi var på plats i kön ca 07.15 och fick våra biljetter vid ca 8.30. Sen fick vi se en 3D film om vilket oerhört nallebjörnsvänligt och PK företag Petronas är innan det blev supersnabb hiss till 44:e våningen och utsikten.

Mamma, Margareta och PO Enquist har nu anlänt. Tre personer som jag tycker väldigt mycket om. Igår kväll var vi i Chinatown, och när de andra senare gick och la sig satt PO och jag uppe en stund. Det var en på alla sätt härlig kväll. Jag skulle upp tidigt och borde gå och lägga mig, men när PO berättar om det gröna huset och norrskenen och himlaharpan då vet ni att det inte går att slita sig.

Som Tomas Ledin brukar säga; det var magiskt!

Här om dagen var vi på en annan av öns sevärdheter. Det stora undervattenslandet. Där kollade vi på massor av olika sorters fiskar, sköldpaddor och pingviner. Dessutom fick vi klappa på en boaorm. Dock var ingen av oss så modig att mötet kunde förevigas med en bild med ormen runt halsen. Så det får ni leva utan. Men här kommer iallafall några andra bilder från dagen.

Jag har ju genom åren varit lite småintresserad av boxning. Jag brukar hävda att boxning är det som alla andra sporter bara utger sig för att vara. Igår påmindes jag om hur sant det är.

Jag såg slutet på en, vad det verkade, mycket bra dokumentär om den tredje och avgörande matchen mellan Muhammad Ali och Joe Frazier. De flesta menar att det är den hårdaste VM-matchen någonsin. Ali har senare sagt att han inte såg eller hörde någonting de sista ronderna och att det var som att boxas i ett rum utan lampor.

I pausen inför den femtonde och sista ronden bröt Fraziers hörna matchen och Ali utropades som segrare. Han föll ihop när det ropades upp att han hade vunnit.

Dokumentären fokuserade mycket på Joe Frazier och hur oerhört hårt han tog att han förlorade matchen pga att hans egen ringhörna kastade in handduken. Han satt nu, gammal och sönderslagen och ihågkommen för att ha förlorat en av boxningshistoriens mest kända matcher, och hävdade att han hade kunnat slå ner Ali om han hade fått en rond till.

Det var ju, som ni förstår, oerhört tragiskt och gripande att se. Än en gång påmindes jag om varför jag tycker om boxning så mycket och varför det är det allra största av dramer.

Hur som helst. I slutet av dokumentären intervjuades Fraziers bror. Det var en av de roligaste och sorgligaste scener jag sett i hela mitt liv. Den var ungefär så här:

- Har din bror kommit över matchen nu, mer än tjugo år senare?
- Om min bror har kommit över att han förlorade? Absolut inte.
- Men det har ju gått tjugo år.
- Har du någon gång ringt Joes mobiltelefon?
- Öh? Nej...
- Jag ska visa vad alla som ringer Joes mobiltelefon får höra.

(Brodern tar upp sin telefon, sätter på högtalare och ringer ett nummer. Intervjuaren ter sig förvirrad och förstår inte riktigt vad karln håller på med. Signalerna går fram. Ett telefonmeddelande går på. Man hör en sprucken och punchig röst säga;

- "Det här är Smoking Joe Frazier. Världens bästa boxare. Det är jag som dansar som en fjäril och stingar som ett bi. Det var jag som vann den där matchen. Det var jag som lärde honom boxas. Jag kan inte ta ditt samtal nu, men lämna ett meddelande så ringer jag upp dig."

Det går en tid. Det är sekunder men det känns som evigheter. Brodern håller upp telefonen framför sig. Intervjuaren är helt ställd. Tystnaden är så tyst att det gör ont. Brodern lägger telefonen på bordet framför sig. Ser intervjuaren i ögonen. Säger med ett trött tonfall;

- Nej, min bror har inte kommit över att han förlorade.